Statsägda aktiebolag

En del av aktiebolagen är majoritetsägda av staten, en del ägs till stor del antingen direkt eller genom statens placeringsbolag Solidium. Staten äger majoriteten i Finnair och Fortum, medan den delvis äger Sampo, Teliasonera, Kemira, Outokumpu, Metso, Rautaruukki, StoraEnso, Talvivaara, Outotec, Elisa och Tieto.

Låt mig börja med att konstatera att statens ägarskap i regel är negativt, och statsägarskap i konsekvent prissätts med en extra riskpremie (mer krav på avkastning, altså billigare pris).

Varför detta? Staten är väl en trygg ägare, som vid behov kan skjuta till pengar om så behövs. Detta minimerar risken för konkurs.

Det är ungefär här som fördelen slutar. Det är sant att statens kassa är omfattande, och den har tidvis användts för att rädda företag i ekonomiska svårigheter. Problemet är att statens ägarskap kommer med ett högt pris. Staten, som representeras av riksdag/ministeriu, byts ut vart fjärde år. Det finns inget så opålitligt som politiker. Redan inom samma parti kan linjen byta drastiskt inom fyra år, och det är möjligt, rentav sannolikt att det om fyra år sitter helt andra politiker och bestämmer. Politikerna är inte rädda att använda sitt politiska inflytande i statens bolag, som vi nyss sett med avgångne minister Heidi Hautala.

Under hösten 2012 annonserade Metso att de tänker betala ut extra dividend. Nyheten är inte märkvärdig i sig, men tajmingen var dålig: Några veckor innan hade företaget annonserat att de säger upp hundratals arbetsplatser. Vi vet inte vad som hände i kulisserna, men en veckasenare drog Metso in extradividenden. Det var uppenbart att regeringen hade haft inflytande i beslutet.

Detta resulterade i att Metsos kurs kraschade. Inte för att dividenden i sig självt skulle ha varit betydande, eftersom pengarna ändå hålls i kassan och betalas ut åt aktieägarna senare - ingen aktieägare förlorade pengar. Det som skedde var att placerare blev obehagligt medvetna om statens inverkan. Man frågade sig om det kunde finnas andra beslut staten hade påverkat, såna beslut som kunde ha negativ inverkan på kommande resultat (arbetsplatser som man vill rädda). Detta är gift för placerare, alltså krashade kursen.

Det står i aktiebolagslagen mycket klart och tydligt att ett aktiebolags uppgift är att producera pengar åt sina aktieägare. Detta går väldigt dåligt ihop med politikernas uppgift, som är att behaga alla potentiella röstare. Företag är ofta tvungna att göra smärtsamma beslut, som uppsägningar, för att trygga sin konkurrenskraft. Detta går sällan väl ihop med att samtidigt försöka bli populär bland folket.

Ett annat exempel på statsägarskapets avigsida är företaget Outokumpu, som genomförde en fruktansvärt dyr operation då de köpte Inoxum av det tyska Thyssenkrupp för att rädda arbetsplatser i Torneå.

Politiker måste buga och bocka i alla riktningar. Det finns de anställda, miljömänniskor, fackföreningsfolk och hela finska folket. Företag som är statsägda är mål för avsevärd politisk påtrycking, och det värsta är att alla vet detta (dära är det helt ok för alla att kräva resultat för påtryckning). Då det gäller etiska val, ekologiska prioriteringar, anställdas rättigheter etc är tröskeln väldigt låg att offar vinsten för det goda endamålet. Jag förespråkar inte att företag skall gå emot god säd, men ett företags huvudsakliga (och enda) uppgift är att producera vinst åt ägarna. Inte att rädda arbetsplatser, rädda natur eller påverka folsk levnadsvanor. Och det finns så många viljor bland folket att, och det är aktieägarnas pengar som står på spel. Kan gärna stöda miljö- och välgörenhetsorganisationer, men offentliga aktiebolag är inte rätt arena för det.


Summa summarum bör man akta sig för statsägda bolag. Risken som är knuten till politiska beslut, kallas för politisk risk. Risken att politiska beslut går i kors med företagens avsikt att göra vinsta. På ett mer generellt plan berör politisk risk också företag vars affärer berör saker som är mål för stort politiskt intresse. Av denna orsak skulle jag inte placera i Saga Furs, som auktionerar pälsar, då det finns en stark politisk vilja att förbjuda hela näringsformen. Politisk risk bör alltid bedömas då man överväger placering. T.ex. företag som handlar med oljeprodukter, tobaksprodukter och  kärnkraft  är mål för politisk risk. Bäst är att äga företag som handlar med självklara och tråkiga, vardagliga ting som ingen politiker eller intresseorganisation är intresserad av.