Grunden för ekonomin är aktier och obligationer. En obligation är ett skuldebrev, en stat eller ett företag lånar pengar och förbinder sig att betala tillbaka summan med en ränta. En aktie är ett delägarskap i ett företag, där aktieägaren är berättigad till företagets avkastning. Dessa två utgör grunden för ekonomin, allt utgår från dem.
Bägge kommer med olika risk och avkastning. Risken med obligationen är att lånetagaren inte kan betala tillbaka lånet, risken med aktien är att företaget inte klarar av att göra den vinst de utlåvat. Den yttersta risken är att företaget går i konkurs, då förlorar aktien sitt värde. Aktier är mer riskfyllda än obligationer, och får därför högre avkastning 10% medan obligationer får 5% (grovt historiskt medeltal). Obligationens ränta är förutbestämd medan företagets vinst alltid är osäkert. Om lånetagaren (företaget) går i konkurs, är obligationsägaren i bättre juridisk ställning än aktieägaren. Lånaren får sitt ut före aktieägaren. Det är således möjligt att företaget har tillräckligt med pengar för att betala lånen men inte tillräckligt för att betala avkastning till aktieägaren, vilket ökar risken för aktier.
Båda placeringsformer är hundratals år gamla. Placerare har alltid avskytt risk, det är alltid obekvämt. Att inte veta med säkerhet att man får sin avkastning. Ibland föds det på aktiemarknaden sk. bubblor då aktier blir drastiskt överprissatta. Då kan placeraren förlora mycket pengar. Obligationer klassas som trygga, men avigsidan är att avkastningen blir låg.
På 80-talet föds fonderna. En fond är en "samling aktier och obligationer", där placeraren täcknar andelar i fonden. Detta gör man för att sprida ut risken. En fond med bara riskfyllda aktier är mer riskfylld än en fond uppbyggd av trygga obligationer (av t.ex. tyska staten).
Alltsedan fonderna föddes har de ökat popularitet, uttryckligen för att de minskar risk genom spridning. De minskar givetvis inte risken av enskilda aktier i fonden. Om fonden t.ex. skulle bestå av bara två aktiesorter, där bägge företagen går med förlust, finns det inget magiskt trick som skulle minska risken, fastän aktierna ändrar form till fond. Fonder blev populära, antagligen för att det kring fonder vaknade illusioner att fonder är tryggare, att samma fysikens lagar som berör aktier av nån orsak inte skulle beröra fonderna. IT-kraschen vid milennieskiftet blev en stor besvikelse för många fondägare - Fonderna hade inte eliminerat risken. En fond som var uppbyggd av It-aktier då, kraschade på samma sätt som It-aktierna.
Under 2000-talet fick vi se allt mera finansprodukter lanseras. Olika typer av fonder föddes, bl.a. hedgefonder som blev mycket populära, och som spelade en avsevärd roll vid orsakande av krachen 2008 (Lehman Brothers). Igen verkade det vara en överraskning att ett hopkok av aktier och obligationer inte minskade risken - inte mindre än de ursprungliga oligationer och aktier, i varje fall. Hedgefonder har förvisso i sitt förfogande en mängd specialplaceringsformer som derivat, warranter och obligationer, men de är i princip samma sak (de är vadslagningsinstrument kring aktier, obligationer eller råvaror). Det verkade som hoppet på riskfria placeringar igen hade orsakat igen en besvikelse för finansmarkanden. Genom komplicerade mekanismer hade man handlat med samma grundprodukter som hundratals år tidigare, alltså var risken i grund och botten den samma.
De senaste åren har vi fått se födelsen av strukturerade produkter (fruktansvärt namn). De är ännu mer komplicerade placeringsinstrument, som ofta är inbäddade i komplicerade mekanismer. Produkten kan vara bundet till något index med en mängd märkliga villkor. Strukturerade produkter är i grund och botten hjulet som uppfinns pånytt, men i annan form och med den bakomliggande önskan att man på något sätt får bort risken med placering, bara man försöker tillräckligt mycket. Strukturerade produkter har blivit mycket populära på de senaste åren. Vi får se hur det går med dem i det långa loppet.
Hela tiden föds det nya produkter, samma grundtanke (att handla med aktier och obligationer) föds i olika former. Varje gång tycks de bli lite mer komplicerade, som om det skulle minska risken. Problemet med att gå genom sådana mellanhänder är att de alltid tar provision emellan, vilket är bort från placeraren, bort från dig. De tar av din avkasting, men ger ingen garanti för misnkad risk eller förbättrad avkastning. Observera att ingen finansprodukt någonsin har kunnat ge bättre avkastning än indexet (medeltal av aktier). Medeltalet av dem brukar ge en indexavkastning, minus ett antal procent de tar emellan. Banker och finansinstitutioner tycker om att nämna om sina goda fonder som gett bra avkastning. För varje bra fond finns det en dålig fond, och medeltalet blir enligt index dvs. medeltalet av aktier. Dessutom är en framgångsrik historia ingen garanti för kommande bra avkastning.
Som placerare kommer man inte undan risk, inte äns med komplicare och fina namn och mekanismer. Även ett bankkonto innebär risk för "placeraren" då a) Inflationen äter upp av din avkastning b) Det finns teoretisk risk att banken går i konkurs och att staten inte räddar banken. Då man placerar kan man undvika finansprodukter och gå till grundkällan. Då står man för risken och avkastningen själv, men garanterar att ingen äter från ens tallrik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar